Det plingade till på skärmen och ett snabbmeddelande från Josef dök upp, "Har du funderat på vad du gett dig in på?". Jag satt på jobbet och skrev dagens statistikrapport när Josef, en kollega, skickade ett meddelande till min dator för att påminna mig om vad jag gett mig in på. 

För 1 månad sedan var jag på ett bröllop där min kusin Alex gifte sig med sin Sofia i Gustav Vasa kyrka. Vigseln gick bra och båda sa Ja till varandra så nu är dom lyckligt gifta, och jag har mitt livs uppgift framför mig.

Efter vigseln stod min farbror Karl med sin fru Anita utanför kyrkan och rökte när när vi började prata om livet i allmänhet, Anita frågade mig med glimten i ögat: -Men du Henrik, hur har det gått med din vikt, det var väl ner i vikt du skulle gå, inte upp? Jag sa åt henne att jag trivdes med min vikt, jag hade ca 25 kilo övervikt som jag innerst inne visste inte var bra för mig. Jag sa åt Anita att min vikt inte är något hinder och att jag kan göra precis vad som helst som alla andra kan göra. Anita sa: -Jag och och Karl har funderat på en fjällvandring uppe i norra sverige om 1 år, det är en vandringsled som går från Abisko till Nikkaluokta och är 11 mil. Jag sa åt Anita att det skulle jag kunna göra vilken dag som helst, jag ville inte känna mig mer behindrad än båda dom två bara för att dom joggar sina 3 pass i veckan..

För att sätta lite krav på mig själv sa jag åt Anita att jag skulle gå den där leden om 3 månader, fick till svar direkt av Anita: -Men perfekt, du kan låna mitt och Karls tält, sovsäck och resten av den utrustning du behöver. 

Nu 2 månader senare sitter jag på tåget mellan Kiruna och Abisko och tankarna far igenom mitt huvud, inte minst för att jag aldrig någonsin slagit upp ett tält, inte ens tältat har jag gjort. Jag bläddrar i en bok som heter "På fjälltur Kungsleden" skriven av Claes Grundsten. Den är uppdelad i ett flertal olika etapper, vad man ska titta på, vad man ska tänka på, dagsturer kring leden osv. Men jag kan inte förstå hur jag ska orka göra några toppturer utöver det jag måste gå för att ta mig fram. Men någonstans i mitt huvud ger det mig en trygghet med tanke på att man egentligen kan gå så långt och samtidigt göra avvikanden för att till exempel stå på någon fjälltopp. Finns det andra män och kvinnor i min ålder som gör sådana turer borde jag med mina 44 år klara av att gå kortaste vägen mellan punkt A och punkt B. 

Det plingade till ovanför huvudet och nu sa en röst "Nästa station Abisko Östra", men jag skulle av i den som kom efteråt, Abisko turiststation. Jag kände en ilning genom kroppen, nu var det dags, jag tittade ut och såg fjällen breda ut sig på vänster sida och på höger sida en enorm sjö som låg stilla i Junivädret. Det klev på 3 yngre kvinnor och jag fick intrycket av att dom 3 varit ute ett tag själva och vandrat, dom hade höga kängor och enorma ryggsäckar. Dom löste biljet till Rombakk, jag tittade lite hastigt på kartan och följde tågspåret och såg att dom skulle över till Norge. Tankarna for snabbt igenom huvudet, hur länge har dom varit ute, eller hur länge ska dom fortsätta vandra? Ska dom kanske vandra tillbaka efter någon led? Jag hade inte tid att fråga för nu bromsade tåget in vid min station. Jag klev av och äntligen var jag framme efter en lång resa med bil, buss, flyg, buss och tåg. 

Klockan var 18.22 och jag hade inte tänk börja min vandring idag så jag gick ner till turiststationen och när jag kom in på gårdsplanen vände jag mig om och tittade upp mot fjällen där jag skulle gå. Jag tänkte på hur ensam jag skulle bli där ute, jag tyckte nästan synd om mig själv, men samtidigt såg jag fram emot det. Jag öppnade dörren och gick in, jag såg vandrare överallt, de flesta verkade vara ensamvandrare. En del hade packning för vad som såg ut som en månads vandring, en del för en vecka och en del hade nästan ingen packning alls. Speciellt en kille fångade min uppmärksamhet. Han hade på sig tunna och lätta löparskor, pannband, kortärmat och shorts. Han hade långt svart hår som såg ovårdat ut och satt i en fåtölj och tittade på en stor karta och ritade något på den med en bläckpenna. Mitt intresse för andra människors äventyr och prestationer gjorde att jag var tvungen att presentera mig och fråga honom var han var för en figur.

-Jag heter Fredrik och springer "gröna bandet", det betyder att man sommartid gör sträckan Treriksröset - Grövelsjön som är 72 mil. Det finns en motsvarighet på vintern som heter "Vita bandet".

- Men hur är det ens möjligt att göra något sånt, blir man inte trött eller skadad?

- Nej, man gör det efter sin egen förmåga och tränar så klart före, långa dagar i skorna och blir trygg med sin packning.

- Okej, jag ska gå till Nikkaluokta och det känns som ett världsrekord för mig.

- Det är för dig ett världsrekord, det spelar ingen roll vad andra gör, du gör det största du hittills har gjort. Tänk bara på att vila om du blir trött, äta mer än vanligt om du blir hungrig och dricka innan du blir törstig. 

- Tack så mycket! Lycka till med "sköna bandet!"

- Haha, det heter Gröna, inte sköna! Tack själv och lycka till. Kom ihåg att du inte ska göra som många andra, tejpa fötter i förebyggande syfte. Du vet inte vart skavsåren kommer ändå med tanke på att dina kängor ser oanvända ut. Det är som att gipsa armen ifall den skulle gå av imorgon, men det kanske är benet som går av om du fattar.

- Tack. 

Gick fram till tjejen i receptionen och presenterade mig, frågade om ett boende över natten men det var fullsatt men om jag ville fick jag tälta på gräsplätten ute på gårdsplanen. Tänkte att det var en bra idé, då fick jag testa slå upp tältet för första gången, ett tält över huvudtaget någonsin.

Jag köpte en Eriksberg och gick längre in, där fanns det en sittgrupp framför en öppen eld, perfekt tänkte jag och sjönk ner i fåtöljen. Plockade fram kartan och började studera den som vilken vandrare som helst, men vad skulle jag titta på? Det var bara en massa kontiga namn, sträck och sjöar.. Men jag låtsades studera den noga, sammanbiten och med spända ögon. Tog en klunk av mig öl och hörde ett litet skratt bredvid mig på soffan intill fåtöljen.

- Första gången va? Hörde jag en röst säga

- Förlåt?

- Ja du tittar på kartan, är det första gången du vandrar?

- Haha, ja, hur visste du det?

- Kartan du tittar på är rätt, men du har inte rätt sida framme. Du är ca 8 mil härifrån vart din kartbild börjar och dessutom har du kvar etiketten hängandes i kängorna..

- Ja jag är så nervös, har aldrig vandrat och är mer spänd på att inte visa det utåt än vad jag är på att fokusera på det jag ska göra.

- Albert. Sa han och sträckte ut sin hand.

- Henrik sa jag och sträckte ut min hand.

- Du kommer klara det om du bara tar det lugnt och lyssnar på kroppen och tar fram regnjackan direkt du känner den första droppen! 

- Tack. 

En tanke som slog mig var att alla verkar vara så vänliga och öppna. Kanske beror det på att alla delar samma passion, eller kanske att alla någongång där ute får lida och kriga mot vädrets makter. Kanske beror det på att alla egentligen vill göra varandras vandringar också. Varje vandring sa hon i receptionen är tusentals intryck att bevara och minnas. Det är det som gör att i princip alla som gjort sin första vandring börjar planera sin andra redan halvvägs på den första sa hon. 

Telefonen lät och vibrerade, jag snurrade runt ett halvt varv och försökte ignorera den, men när jag förstod att jag var i Abisko och att det var dags att gå nu så flög jag upp till sittande position. Det var lätt fukt i tältet från nattkylan och jag såg igenom tältduken att solen sken på min vänstra sida. Jag la mig ner en stund och njöt av sovsäckens värme och ljuden utanför tältet. Hörde ett tåg som rullade förbi, ett par som pratade om en båt nere vid sjön och en fågel som vad jag fick intrycket av, satt uppe i trädet ovanför tältet. Klockan var 05.30 och jag hade blivit lovad att få äta en lättare frukost innan jag skulle iväg. Jag öppnade tältduken och såg ett tiotal personer där ute, någon stretchade mot en parkbänk, en annan vägde sin ryggsäck, en annan packade om sin ryggsäck och några var på väg. En la jag lite extra märke till, det var en man, ca 80 år, som gick iväg med bestäma steg, lätt packning och stavar. Jag funderade hur långt man kan gå i den åldern, men antagligen hur långt som helst, han kanske hade mest rutin av alla på det här bygget. 

Jag packade ihop mina grejer och gick in i receptionen och frågade vart frukosten var. Jag drack kaffet och märkte att jag skakade lite, nu var jag riktigt nervös. Åt 3 ägg och 2 mackor med ost och skinka, funderade hur det skulle kännas där ute när man lämnar alla bekvämligheter bakom sig och enbart levde på instinkter och en längtan att ta sig framåt. Jag funderade vad som väntade där ute och vad som skulle hända, vilka människomöten jag skulle göra och vad jag skulle få se för något. Jag funderade hur kroppen skulle kännas och hur mitt huvud skulle tackla uppgiften. Jag hade 14 dagar på mig, jag satte av ordentligt med tid eftersom jag inte hade någon som helst aning om vad jag var kapabel till. 

Jag hängde, när allt var klart, ryggsäcken på ryggen och gick över asfaltsvägen upp mot tågspåret, under en viadukt, vek av till vänster där jag kom till en träportal med texten "Kungsleden". Nu börjar det. Jag fotade den och la upp en bild på Instagram och skrev "Början på mitt livs vandring, uppgift och frihet!"

Efter att jag hade vandrat i 2 timmar tog jag en paus, leden hade varit lättvandrad med lätt motlut och bitvis mycket sten. Jag satt vid en jokk och fyllde kåsan med iskallt och klart vatten, drack och tittade ut över fjälltopparna, jag kände en tillfredsställse över att vara på en plats där tid och rum inte spelar någon roll. Det enda som nu spelar någon roll är det ursprungliga, det enda som spelar någon roll är instinkterna. På andra sidan jokken stod en ren och betade, ca 30 meter upp såg jag en skata sitta på en sten ovanför vattenytan och jag hörde samtidigt ett skrammlande ljud på min sida av jokken. Det var ett barn på ca 10 år som kom gående med vad jag tror är hennes mamma som hade kåsor hängandes i bältet, vi sa hej åt varandra och sedan bestämde jag mig för att gå vidare efter en paus på ca 20 minuter. Reste på mig och kände hur stel mina ben hade blivit, men jag tänkte att det släpper om jag går en liten stund, och efter ca 5 minuter var det borta. Jag lyssnade på musik och tog det steg för steg, passerade hängbroar, kullar och fåglar som flög mellan grenarna. Kände att det sved i pannan, torkade av svettan med baksidan av handen och kände hur skinnet i pannan sved, jag måste ha bränt mig i solen. Konstigt tänkte jag, klockan är ju bara 10 på morgonen, inte kan solen vara så stark redan. Men när svetten rinner och solen ligger på går det säkert snabbt tänkte jag och plockade fram en keps jag hade i ryggsäcken. Satte på mig kepsen så skärmen gav skugga åt pannan och passade på att äta lite nötter jag hade packar i små portionsförpackningar som jag åt "i farten". Nu började terrängen bli mer öppen och de vackra vyerna blev bara bättre och bättre. Det jag såg just nu när jag stod här var en dalgång till höger med sina karga fjällbranter som ramade in det, smala rötter på stigen framför mig från buskar/fjällbjörkar, solen låg högt och till vänster såg jag en enorm platå med fjäll som omringade platån. 

1 timme senare såg jag någon komma emot mig på långt avstånd, jag såg att det såg kontigt ut, sedan såg jag att det var någon som kom med kryckor. Det var en man som stannade och gick åt sidan, jag stannade och frågade vad han gör här ute med kryckor.

- Jag har vandrat från Nikkaluokta och skulle göra en topptur vid Sälkastugorna, men ovädret kom in och jag tappade orienteringen, fick panik och försökte snabba mig ner igen. Jag halkade på en sten och stukade foten så illa att ett ledband blev skadat. 

- Men varför fortsatte du?

- Jag kunde inte sluta, jag och min fru gick skilda vägar och det här är ett sätt för mig att ta mig från det gamla mot det nya. Det känns som att jag får slå den sista spiken i kistan. Det spelar ingen roll om jag går i 1 månad, jag behöver ta mig till mitt mål, jag behöver gå mot mitt nya jag. 

- Men kryckorna...

- Fick vänta i Sälka i 2 dagar, dom skulle byta personal och hon som jobbade som stugvärd frågade sin kollega om hon kunde fixa ett par kryckor åt mig efter att jag hade berättat min historia.

- Det är stort, det finns många anledningar till varför människor vandrar här.

- Alla har sin egen historia och det här är min, vad gör du själv här ensam? Förresten, jag heter Håkan.

- Jag heter Henrik, jag har alltid kännt att de runt omkting mig sett ner på mig på grund av min övervikt. Jag ville visa alla runt omkring, men framför allt mig själv, att jag kan.

- Det är inga problem, kan jag gå med kryckor kan du gå med det där, sa han med ett leende och petade med staven på min mage.

- Förresten ska jag nog ta och slå upp tältet, det har varit en lång dag och jag vill inte överanstränga mig eller gå sönder glädjen i det här, mitt mål är ändå inte att gå så snabbt som möjligt, mitt mål är att uppleva och genomföra leden.

- Jag ska också stanna. Ska vi slå upp våra tält här, jag har kaffe och lite whisky, jag har sparat på det till ett speciellt tillfälle och jag är snart i Abisko.

- Vi kör på det.

Vi slog upp våra tält och Håkan var klar innan jag ens hade fått i första tältpinnen, han skrattade gott och plockade fram 2 träkåsor.

- Snabba dig innan whiskyn är slut, har du slagit upp tält många gånger?

- Nej det är andra gången, andra gången i mitt liv.

- Du sköter det bra, stressa inte.

När mitt tält var uppe satte jag mig en liten bit ifrån Håkan, Solen stod fortfarande ganska högt, den lös upp hela omgivningen och vi hade en vidunderlig utsikt från den lilla höjd vi slagit läger på. Håkan berättade mer om sig själv och han hade varit Rektor på ett gymnasium i Växjö, marknadschef på Adidas Sverige och samtidigt jobbat som volontär för ett barnhem i Gambia. Han hade 2 barn som var vuxna och vandrat den här leden en gång tidigare, innan han träffade sin nyskilda fru. Jag frågade Håkan hur tiden i Gambia varit.

- Du ska veta det Henrik, dagens samhälle mörkar så mycket om länderna vart hela vardagen och samhället är en katastrof. Det du läser i tidningarna är bara utvalda artiklar. Jag tror inte de som styr allting vill visa verkligheten. Om man nu vill att alla ska få rent vatten, varför säger man att det inte finns resurser när man kan bygga en biltunnel under stockholm för miljardbelopp? Varför kan man skicka människor på charter med straffet att betala övervikt på bagage? Då finns det både pengar och plats för att skicka iväg vatten, eller vad tror du Henrik?

- Jag är inte så insatt, men det låter intressant.

- När jag pratade med en pojke i Gambia, han var 9 år och frågade mig. "varför kan inte vi få rent vatten, när ni har naturen full av det? Varför ska min familj vara sjuka, när ni kan bota era sjukdomar?"

- Jag skulle inte klara av sådana frågor Håkan.

- Inte jag heller, men hoppet finns, och jag kommer att fortsätta resa dit. Det måste lösa sig. 

Vi drack lite från kåsorna och det brännde till i halsen, det kändes som ett riktigt rivjärn och Håkan började gräva i sin väska. Han tog fram ett fotografi på en liten flicka och sa att det var en dotter han förlorade när hon var 6 år gammal, hon var på väg till skolan och blev påkörd av en bil och fick svåra skador och avled en vecka senare på sjukhuset.

- Men Håkan, varför har du med ett foto på henne hit?

- Jag lovade henne, när hon låg på sjukhuset att hon skulle få följa med mig överallt, och jag hoppas hon är med nu och får uppleva det här. 

- Tror du att hon är med dig nu?

- Jag vet inte Henrik, men jag hoppas, jag är ständigt vaksam över tecken, men jag vet inte.

- Det är hon säkert, vare sig du får tecken eller inte.

- Jag lägger bilden här bredvid mig, om du inte har något emot det.

- Nej, ingen fara.

Jag såg att han blev lite mer bekymmersam och visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen, men Håkan sa åt mig att det är en vana han har, en vana han inte vill släppa och jag tänkte inte mer på det. 

Vi gick in i varsitt tält och mötet med Håkan hade gett mig många tankar, jag insåg hur bra jag har det i vardagen med tanke på Gambia och att min övervikt är ett litet bekymmer. Jag lyssnade lite musik innan jag stängde av min telefon för att sova.

Vaknade av ett ljud, "klonk, klonk, klonk", tittade ut och det var Håkan som vandrade iväg med sina kryckor. Målmedveten tänkte jag som visste att jag inte kommer iväg på minst en timme. Jag gick ju för att komma fram, men även för att njuta av nuet. Jag plockade fram köket och en fryspåse med 2dl havregryn, och hur tråkigt det än kändes så kände jag en viss längtan efter den. Kokade upp det och skyfflade över gröten i en stor kåsa, diskade sedan rent i kastrullen och kokade nytt vatten till kaffet. När det var klart åt jag gröten och drack kaffet medans jag tittade ut över landskapet. Såg ett tiotal renar som sakta gick över myren, jag såg en rovfågel långt borta som seglade i stora cirklar och gjorde mig redo för dagens etapp. Det kom in stora och tunga moln från väster, så jag garderade mig med långkalsonger och tunna handskar. Fyllde min vattenflaska och skulle börja gå, men då såg jag en fjällämmel som satt och noade oroligt i luften och hoppade upp och ner från den lilla sten den satt på. Jag skådade spektaklet och funderade om det var mig den var rädd för eller om det var något annat, jag tänkte att den borde kännt min vittring redan igår, men då såg jag en räv komma smygandes bakom en av de få fjällbjörkar jag såg. 

Jag tänkte att jag skulle lämna naturens gång och vandrade iväg, iväg mot något jag bara visste hur det såg ut på kartan.

Jag vandrade kilometer efter kilometer, såg en fjälltopp framför mig men den verkade röra sig i samma riktning som mig, jag kom ingenstans. Jag tänkte mycket, jag tänkte på Erika, jag tänkte på jobbet, jag tänkte på varför jag går här och jag tänkte på varför den här stigen är upptrampad. Vem har börjat gå här? 

Efter 1h tog jag paus igen efter att de sista kilometrarna gjort lite ont i foten och jag tog av mig kängorna, det sved ordentligt när jag tog av den vänstra kängan. En stor röd fläck på strumpan och tankarna for igenom mitt huvud, det får inte vara sant, jag hade aldrig tidigare haft skavsår, hur skulle jag göra nu?. Jag tog sakta av strumpan och det var ett skavsår på ca 3x3 cm, det sved och jag tänkte att jag skulle rengöra det med vatten. Blötte ner en liten bit papper och tröck det mot skavsåret, det sved något enormt men jag var ju tvungen att göra något.

Satte ett skavsårsplåster av märket Compeed på det och drog på en ny och ren strumpa, nu skulle det förhoppningsvis inte vara något problem längre. Snart skulle jag komma fram till Abiskojaure vilket jag hade sett fram emot, jag hade sett bilder på internet från olika människor som pausade och badade i det kalla vattnet där. Men det var fortfarande en bra bit att vandra och jag tänkte att jag ska slå läger för natt 2 där. Stigen var kuperad, inte så hårt kuperad utan ett mer böljande landskap där man hela tiden gick och gick utan att direkt tänka på att man gick varken upp eller ner, jag såg bara på håll hur stigen gick som långa platta vågor längs med landskapet. Det var kargt och öde, men samtidigt så mycket liv, skulle jag skärma av en kvadratmeter på marken skulle det säkerligen finnas hundratals kryp där och en och annan sork under ett par timmars observation. Men ju högre upp från dalgångarna stigen gick, desto längre ifrån rinnande vatten, desto mindre vegetation och liv tyckte jag mig uppmärksamma. Det fanns riktigt fina blommor, så där livfulla mossor och stenar i alla möjliga former och färger, samt att ljuden fanns överallt även om jag inte såg nåt så hörde jag hela tiden något. Det pep, det prasslade, det klöste i marken, det skrek i luften och det forsade vatten ut med naturens sluttningar, överallt lät det i någon form. 

Framme vid Abiskojaure, nästan 2 mil från ABisko, valde jag att ta ett bad innan jag skulle slå upp mitt tält, det var en lättnad att ta av mig ryggsäcken och känna hur axlarna reste sig en halvmeter högre upp från marken efter att ha burit den. Jag tänkte att jag tar ett snabbt dopp och sedan kokar vatten till kaffet och havregrynsgröten. När jag skulle gå ner i vattnet kände jag i fötterna hur extremt kallt det var, inte var det som i Mälaren tänkte jag. Men jag har sett andra badat här och nu var det faktiskt mitt i sommaren så varmare än så här blir det inte.. Badade en gång i vatten som var 8 grader, det var när vi hade en övernattning i Luleå när vi väntade på ett direktflyg från Kallax till Cypern, då badade vi i hamnen i Granudden utanför Kallax. När jag kom upp från vattnet och skulle torka mig torr så hörde jag en kvinna skrika, jag hörde inte vad men det lät som något oroväckande. Det var sedan tyst, men jag lyssnade efter något mer men jag hörde ingenting. Jag letade sedan upp en bra plats att slå upp tältet på för att få sova skönt och avslappnat och hittade den, enligt mig, perfekta platsen. Den var slät och jag skulle enligt dagens vindar få tältöppningen på läsidan vilket är skönt, framför allt på morgonen när vindarna är lite kallare om det fortsätter blåsa åt samma håll. 

-